Uti Lunigiana, ett icke långt härifrån beläget landskap, ligger ett kloster, fordom rikare på helighet och munkar, än nu är fallet. Der lefde bland andra en ung munk, hvars manliga kraft och ungdomsfriskhet hvarken fastor eller vakor förmådde kufva. Då denne händelsevis en dag vid middagstiden, när alla de andra munkarne sofvo, gick helt ensam kring sin kyrka, som låg på ett ganska ensligt ställe, fick han se en rätt vacker ungmö, måhända dotter till någon af traktens landtmän, hvilken gick på fälten för att plocka vissa örter. Han hade knappt sett henne, förrän han våldsamt ansattes af köttslig begärelse. Derföre närmade han sig och gaf sig i tal med henne; och, hur det ena ordet gaf det andra, kom han öfverens med henne och förde henne med sig till sin cell, utan att någon märkte det. Men, medan han, hänförd af allt för häftigt begär, något oförsigtigt skämtade med henne, hände, att abboten, som stigit upp och sakta gick förbi hans cell, märkte de båda ungas ras och hviskande. För att bättre urskilja rösterna nalkades han tyst celldörren, och, när han tydligen hörde, att derinne var en qvinna, kände han sig frestad att befalla munken öppna. Men sedan beslöt han att gå till väga på annat sätt, hvarföre han återvände till sitt rum och väntade, tills munken skulle gå ut. Fastän upptagen af det ljufva nöjet att njuta den unga flickans behag, var denne imellertid på sin vakt; och, då han tyckt sig höra något ljud af steg från sofrummet, lade han ögat till ett litet hål i dörren och såg tydligt abboten stå och lyssna på honom samt begrep mycket väl, att denne sålunda kunnat höra, att flickan var i hans cell. Häröfver blef han öfver måttan bedröfvad,