emedan han visste, att ett svårt straff skulle drabba honom för hans fel; utan att likväl låta flickan märka sin oro, eftertänkte han hastigt hit och dit, om icke något räddningsmedel för honom stode att finna. Då kom honom i sinnet en fin list, som, om den lyckades, förde rakt till det önskade målet. Han låtsade nämnligen, som han nog njutit flickans ynnest och sade till henne: "Jag går ut för att se till, hur du skall kunna komma härifrån utan att blifva sedd; stadna således qvar stilla till min återkomst." Derpå stängde han cellen med nyckeln, gick strax till abbotens rum, gaf honom den, såsom hvar munk plägade göra, när han gick ut, och sade med lugn uppsyn: "Ers vördighet, jag kunde icke i dag morgons hemskaffa all den ved, jag låtit fälla; derföre vill jag med er tillåtelse nu begifva mig till skogen och låta hitföra resten." Abboten, som trodde, att munken icke märkt, det han blifvit sedd af honom, gladdes öfver detta, gaf honom gerna orlof och tog likaså nyckeln för att göra sig nogare underrättad om det felsteg, munken begått. Så snart han såg sig allena, begynte han öfverlägga, antingen han skulle i alla munkarnes närvaro öppna den felaktiges cell och sålunda upptäcka hans brott för dem, på det att de sedermera, när han bestraffade munken, icke skulle kunna knota mot honom, eller om han icke måhända hellre borde förut låta sakens förlopp sig berättas af flickan sjelf. Och, då dervid föll honom i sinnet, hurusom det lätt kunde vara ett fruntimmer, hvilket sjelft eller hvars fader han icke gerna skulle velat tillfoga den skammen, att blottställa henne för alla munkarnes blickar, beslöt han att först se efter, hvem det