märkte, att de alla, fastän olika i tillredning, dock ej bestodo af något annat än hönskött. Ehuru nu konungen väl visste, att den trakt, i hvilken han befann sig, måste vara rik på allehanda villebråd, och fastän den föregående anmälan om hans ankomst borde lemnat damen nog tid att låta jaga, tillbakahöll han likväl sin lifliga förundran häröfver och ville blott gifva henne anledning att förklara sig öfver hönsen. "Dame," sade han, med glad uppsyn vändande sig till henne, "kläckas här i landet endast hönor utan tupp?" Markgrefvinnan, som ganska väl förstod frågans mening och tyckte, att Gud nu efter hennes önskan gaf henne tillfälle att uppenbara sitt tänkesätt, svarade den frågande konungen, i det hon frimodigt såg honom an: "Nej, sire! Men qvinnorna, om än i seder och klädedrägt något afvikande från andra, äro här skapade af samma ämne som annanstädes." Då konungen förnam dessa ord, begrep han väl afsigten med hönsmåltiden och den förborgade meningen i hennes ord. Han insåg, att han förgäfves skulle spilla öfvertalning på en så dygdig dame, och att våld här icke heller kunde användas; derföre utsläckte han denna dårligt fattade låga för sin egen äras skull lika vist, som han öfveriladt upptändts i kärlek till henne. Af fruktan för hennes svar afhöll han sig från alla vidare anspelningar och slutade måltiden utan att nära några vidare förhoppningar. Derpå begaf han sig, för att genom snar afresa dölja besökets orena afsigt, sedan han tackat henne för den honom bevisade äran, och hon anbefallt honom i Guds beskydd, strax på väg till Genua.