Sjette Berättelsen.

En lekman utskämmer genom ett qvickt infall munkarnes arga hyckleri. Emilia, som satt bredvid Fiammetta, begynte, sedan alla berömt markgrefvinnans dygd och det skämtsamma svar, hvarmed hon bestraffat konungen af Frankrike, enligt drottningens önskan, frimodigt att tala: Icke heller jag vill förtiga för eder det roliga och lofvärda infall, med hvilket en ärlig lekman en gång gjorde sig lustig öfver en girig munk. Det fanns nämnligen, mina kära flickor, för icke längesedan i vår stad en minoritmunk, inquisitor öfver den kätterska villfarelsen, som, hur mycket han än bemödade sig om att anses för helig och innerligt tillgifven vår christna tro, dock liksom mängden af sina likar med icke mindre omsorg uppspårade fullheten i penningpungen än bristen på tro. I denna sin ifver träffade han en gång af en händelse på en hedersman, som hade mycket mer penningar än försigtighet, och hvilken, icke just af gudlöshet, utan i all enfald, måhända under ett rus eller af öfverdrifven lustighet, en gång råkat fälla det yttrandet i ett lag, att han hade ett vin, som var så godt, att