Christus sjelf skulle kunna dricka det. Knappt hade detta blifvit inberättadt till inquisitorn, förrän denne, i betraktande af hans ansenliga gods och proppade penningpung, också genast cum gladiis et fustibus och med största ifver skyndade sig att skaffa honom på halsen en ganska betänklig process, hvilken icke så mycket borde betaga kättaren hans otro, som fylla domarens händer med guld, såsom den också gjorde. Han lät derföre kalla honom till sig och frågade honom, om det vore sannt, hvad han fått höra om honom. Den gode mannen svarade ja och berättade sakens hela förlopp. Den hjertans fromme inquisitorn, som framför alla ärade sanct Johannes Guldskägg, genmälde: "Således vill du göra Herren Christus till en drinkare, en älskare af goda viner, liksom han vore en Conciglione eller någon annan försupen krogkund? Nog lär du nu vilja med ödmjuka ord framställa saken som rätt obetydlig; men hon är det ej, såsom du tycker. Vilja vi förfara med dig efter pligt och samvete, har du för detta förtjent bålet." Med dessa och många dylika ord och vred uppsyn ansatte han den stackars mannen, liksom denne varit sjelfva Epikuros, förnekaren af själarnas odödlighet. Också lyckades det honom snart att så uppskrämma den anklagade, att den gode mannen, för att bli med barmhertighet behandlad, genom några tjenstaktiga personers bemedling lät smörja hans händer med en ansenlig mängd af sanct Johannis Guldmuns salva, som hjelper otroligt vid pestartade girighetsåkommor hos klerker, i synnerhet tiggarmunkar, som icke få vidröra penningar. Fastän Galenus i hela sin medicin ingenstädes omtalar denna salva, är hon dock af ogemen verkan, hvilket hon också här i