så måtto ådagalade, att hon förvandlade det hotande bålet i ett botkors; och, liksom det gällt ett korståg öfver hafvet, gaf honom den fromme inquisitorn, för att göra flaggan vackrare, ett guldkors på svart botten. Dessutom behöll han honom efter penningarnes riktiga inhändigande ännu några dagar hos sig och pålade honom som botöfning att alla morgnar höra en messa i Santa Croce och vid middagstiden visa sig for honom, hvarefter han under den återstående delen af dagen ägde frihet att göra, hvad han behagade. Vår botgörare fullgjorde samvetsgrannt, hvad honom ålagts, och så skedde, att han en morgon bland andra i messan hörde ett evangelium, i hvilket följande ord sjöngos: I skolen hundradefaldt få det igen och skolen besitta evinnerligt lif. Mannen lade dessa ord noga på minnet; och, då han enligt befallning vid middagen infann sig hos inquisitorn, fann han denne just sitta till bords. Inquisitorn frågade honom, om han på morgonen hört messan. "Ja, herre," svarade han strax. "Har du," frågade inquisitorn vidare, "der icke hört något, som uppväckt tvifvelsmål hos dig, och hvarpå du skulle önska förklaring?" "För visso," genmälde den gode mannen, "betviflar jag icke något af det, jag hört, utan tror på allt såsom fullkomligt sannt. Men väl hörde jag något, för hvars skull jag af hjertat beklagat och ännu beklagar er och de andra munkarne, när jag besinnar, i hvad för slätt tillstånd I lären råka i andra verlden." Då sade inquisitorn: "Och hvilket ställe var det då, som hos dig uppväckte sådant medlidande med oss?" "Ack, herre," svarade den andre, "det var de Evangelii ord, som lyda: I skolen hundradefaldt få det igen." "Så står det