näst påfven af alla prelater i Guds kyrka har de rikligaste inkomsterna. Om denne berättade man honom under af frikostighet, hur han alltid hölle hof, och hur ingen, som kom dit, der han för tillfället vistades, någonsin blefve vägrad att äta och dricka, blott han bad abboten derom, när denne spisade. Då Primasseau, som fann synnerligt behag i utmärkte mäns och höge herrars umgänge, förnam detta, beslöt han att begifva sig i väg för att med egna ögon se denne abbots frikostighet, och frågade derföre, huru långt från Paris han då uppehöll sig. Man svarade honom härpå, att han nu bodde på ett af sina gods ungefär sex miglier utom staden, och Primasseau tänkte, att, om han bröte upp i god tid en morgon, kunna vara der vid middagstiden. Då han icke kunde få någon ledsagare dit, lät han beskrifva vägen för sig; dock fruktade han att olyckligtvis förfela den och kanske råka på ett ställe, der han icke strax finge något att äta. För att i sådant fall icke behöfva hungra beslöt han att taga med sig på vägen tre bröd; ty vatten, som han visserligen icke särdeles tyckte om, hoppades han finna öfverallt. Således stoppade han bröden på sig, begaf sig på väg och träffade denna så väl, att han ännu före matdags anlände dit, der abboten bodde. När han nu inträdde, såg omkring sig öfverallt och blef varse den stora mängden af dukade bord, de väldiga tillredelserna i köket och allt annat, som gjordes i ordning för middagsmåltiden, då sade han vid sig sjelf: Denne abbot är sannerligen så frikostig, som man berättat mig. Han hade sysselsatt sig en stund med dessa föremål, när abbotens seneschal lät kringbära vatten till handtvagning, emedan måltidstimmen var inne.