Sedan detta skett, satte sig alla till bords, och dervid föll det sig af en händelse så, att Primasseau fick sin plats alldeles midtemot den dörr, genom hvilken abboten skulle gå för att komma in i matsalen. Vid abbotens hof var sed att icke ställa på bordet bröd, vin eller något annat att äta eller dricka förr, än abboten satt sig ned vid taffeln. Derföre lät seneschalen, när borden vore dukade, tillsäga abboten, att maten vore i ordning, när han behagade. Abboten lät öppna matsalen för sig, och, i det han såg rakt framför sig, var händelsevis den förste, på hvilken hans blick föll, Primasseau, som han ej till utseendet kände, och hvars drägt såg slät nog ut. Knappt hade han blifvit honom varse, förrän en ovärdig och honom eljest fullkomligt främmande tanke plötsligt föll honom i sinnet, och han sade vid sig: Sådant folk skulle jag ge att äta? Och dermed vände han om, lät tillsluta salen efter sig och tillsporde dem, som åtföljde honom, om ingen kände den trasvargen, som satt vid bordet midtemot dörren till hans rum. Men de gåfvo alla nej till svar. Primasseau, som redan tillryggalagt ett godt stycke väg och i allmänhet icke var van vid att fasta, kände sådan lust att äta, att han, sedan han väntat en stund, och då abboten likväl dröjde, framtog ett af sina tre medförda bröd och började förtära det. Abboten befallde efter en stunds förlopp en af sina män att se efter, om Primasseau gått bort. "Nej, herre," gaf tjenaren till svar; "tvärtom är han nu sysselsatt med att äta ett stycke bröd, som han måtte ha tagit med sig." "Så må han då äta sitt bröd, om han har något," sade då abboten; "ty vårt skall han icke smaka i dag." Abboten