skulle gerna sett, att Primasseau hade gått af sig sjelf; ty att uttryckligen befalla honom gå sin väg, mente han, passade likväl icke. När imellertid Primasseau förtärt sitt första bröd, och abboten ännu uteblef, började han äta på det andra. Detta berättades likaledes för abboten, som åter hade låtit se efter, om han icke gått bort. Slutligen begynte Primasseau, då abboten ännu alltjemnt icke kom, att äta det tredje brödet, och, då äfven detta anmäldes för abboten, blef denne eftertänksam och sade vid sig sjelf: Hvad nytt har då i dag kommit mig i sinnet? Hvarifrån denna girighet, denna harm? Och hvem har uppväckt den? Redan i åratal har jag vid mitt bord bespisat hvem helst, som velat spisa, utan att göra skilnad på förnäm och ringa, fattig eller rik, köpman eller bytesskojare. Mångfaldiga gånger har jag sett skälmar sluka min mat, och likväl har aldrig en tanke fallit mig in lik den, som i dag rört sig inom mig vid åsynen af denne man. I sanning, för en vanlig menniskas skull hade icke girigheten så kunnat anfalla mig. Om han också ser mig ut som en dagdrifvare, så måste det likväl vara något synnerligt med honom, efter han varit i stånd att så förhärda mitt sinne mot gästfrihetens fordringar. Efter detta samtal med sig sjelf begärde han få veta, hvem det var, och blygdes, när han hörde, att det var Primasseau, hvilken redan länge varit honom af ryktet bekant, och som nu kommit att sjelf se, hvad han hört berättas om abbotens frikostighet. Så mycket större ära bevisade han honom nu för att godtgöra sin förseelse. Efter måltiden lät han kläda honom i en dyrbar drägt,