och sedeslösa herrar anses den bland dem högst och uppmuntras med de största skänker, som säger de flesta stygga ord eller begår de mesta fula handlingar. I sanning länder detta vår tid till stor skam och tadel och tjenar tydligen till bevis derpå, att dygderna vikit från jorden och lemnat de ömkansvärda dödliga qvar i lasternas drägg. Men för att återkomma till det, jag begynt, och hvarifrån rättvis ovilja aflägsnat mig något längre, än jag tänkte, säger jag, att besagde Guiglielmo gerna sågs och hedrades af alla adelsmän i Genua. Då han nu uppehållit sig några dagar i staden och förnummit mycket om herr Erminos girighet och karghet, föll det honom i sinnet att besöka denne. Af ryktet hade herr Ermino erfarit, hvilken skicklig man denne Guiglielmo Borsiere var, och, då han oaktadt all sin girighet ännu bevarade en gnista höfviskhet, så mottog han honom med glad uppsyn och vänliga ord. Under allehanda omvexlande samtal, i hvilka han inlät sig med Borsiere, förde han honom och några Genuesare, som åtföljt honom, till ett sig tillhörigt nytt hus, hvilket han låtit inreda ganska präktigt, och, sedan han visat honom allt, sade han: "Ack, herr Guiglielmo, ni, som har hört och sett så mycket, skulle ni ej kunna nämna mig något, som ännu aldrig blifvit sedt, och som jag skulle kunna låta måla i salen här i huset?" Då Guiglielmo hörde detta opassande tal, gentog han: "Herre, något, som man ännu ingenstädes sett, tilltror jag mig väl icke kunna anvisa er, om icke möjligen en nysning eller något dylikt. Men, om ni vill, skall jag nämna er något, som jag tror att åtminstone ni aldrig sett." "Och hvad skulle det vara, om jag får be?" genmälde herr Ermino, som icke väntade