åtaga sig besväret med pålastandet, en åsna skulle kunna bära långt mera sådan grannlåt än hon och likväl icke förtjena mer ära, än en åsna tillkommer. Jag blyges att säga detta; ty jag kan ej tala mot de andra utan att på samma gång tadla mig sjelf. Dessa utsirade, målade och brokiga varelser antingen stå stumma och känslolösa som marmorbilder, eller svara, om de tillfrågas, så, att det varit långt bättre, om de tegat. Dervid vilja de inbilla sig, att deras oförmåga att samtala med andra fruntimmer eller höfviske män härrör af deras själsrenhet, och gifva sin enfald namn af ärbarhet; liksom om blott den qvinna vore blygsam, som icke talar med någon annan än tjenstepigan, tvätterskan och bagerskan. Hade detta varit naturens afsigt, som de vilja tro, skulle hon säkert på annat vis satt en gräns för deras pladdrande. Visserligen bör man likväl härvid som vid allt annat taga i betraktande tid och rum, och med hvem man talar; ty det har rätt ofta skett, att en qvinna eller en man, troende sig sätta någon i förlägenhet genom ett skämtsamt yttrande, emedan de icke noga afmätt sina krafter i förhållande till den andres, sett den blygsel, de tillärnade denne, återfalla på sig sjelfva. På det I nu mån veta att akta er derför, och dessutom på det att det ordspråk ej må slå in på er, som är i allas mun: Qvinnorna komma i allting till korta, skall denna sista af dagens berättelser, hvilken det är min skyldighet att förtälja, tjena att undervisa er härutinnan, så att, liksom I genom era ädla tänkesätt skiljen er från de öfriga, I också mågen utmärka er framför dem genom sedernas finhet. Ännu hafva icke många år förflutit, sedan i Bologna en ypperlig och nästan i hela verlden högt berömd läkare,