vid namn mäster Alberto, lefde; ja, måhända lefver han än i dag. Denne hade en så ädel själ, att han ännu på sin höga ålderdom af nära sjutio år, då kroppen redan förlorat nästan all naturlig värme, icke vägrade kärlekens lågor tillträde till sitt hjerta, när han på en fest sett en underskön enka, hvilken, som några berätta, hette fru Maigherida de' Ghisolieri. I det stora välbehag, han fick till henne, upptog han denna glöd i sitt bedagade bröst ej annorledes än en yngling, så att han icke trodde sig kunna sofva roligt någon natt, om han icke dagen förut sett den sköna damens behagliga och fina anlete. Af denna anledning begynte han att visa sig utanför hennes hus än till häst, än till fots, allt efter som det föll sig. Hon liksom flera andra damer varseblef på sådant sätt, hvad som föranledde honom att ständigt fara förbi, och ofta gjorde de sinsimellan spe af, att en på år och erfarenhet så rik man vore förälskad, som om de trott, att kärlekens hulda passion äger rum och bor endast i ynglingars dåraktiga hjertan och eljest ingenstädes. Mäster Alberto fortfor imellertid att gå förbi damens hus, och så begaf sig, att på en festdag, då hon med andra fruntimmer satt utanför sin port, de allesammans föresatte sig att uppehålla och ärofullt mottaga mäster Alberto, som de redan långt ifrån sågo komma, men sedan bry honom för denna hans kärlek. Så gjorde de också verkligen: då han kom, uppstodo de alla, inbjödo honom till sig och förde honom till en sval gård, der de undfägnade honom med fint vin och bakelser. Men till sluts frågade de honom med artiga och väl lagda ord, huru han kunnat förälska sig i den sköna damen, då