han visste, af huru många sköna, höfviska och behagliga unge män hon älskades. Då mästaren märkte, att man på fint sätt gjorde spe af honom, tog han på sig en glad uppsyn och sade: "Min fru, att jag älskar och valt just er till föremål för denna kärlek, kan icke sätta någon förståndig i förundran: ty ni förtjenar det. Och, ehuru enligt naturens lagar hos gamle män saknas de krafter, som fordras till kärlekens öfningar, felas dem derföre hvarken god vilja eller förmåga att urskilja, hvad som anstår kärleken eller icke; snarare vet den mognare åldern så mycket bättre än ungdomen att bedöma sådant, som han i insigt öfverträffar denna. Det hopp, som förmår mig att vid min ålder våga älska er, som älskas af så månge ynglingar, är följande. Ganska ofta har jag varit närvarande, när fruntimren till aftonvard ätit vargbönor och purjolök. Fastän nu på hela löken icke finnes något godt, är dock hufvudet det minst vedervärdiga och för munnen mest drägliga. Likväl bruken I alla, ledda af förvändt begär, behålla hufvudet i handen och blott äta bladen, som icke blott äro alldeles ingenting värda, utan till och med smaka afskyvärdt. Hur kan jag nu veta, om ej ni, min fru, förfar likaså vid valet bland era älskare? Och, om ni det gjorde, skulle ni välja mig och visa alla de andra från er." Den ädla damen och hennes sällskaparinnor blygdes något litet; men sedan sade hon: "Mästare, ni har träffande men höfviskt bestraffat vårt öfvermodiga företag. Men var öfvertygad om, att en så förståndig och ärevärd mans kärlek, som ni, är mig dyrbar. Befall fördenskull, så vidt det låter förena sig med min ärbarhet, öfver mig alldeles som öfver er egendom." Mästaren och hans