Martellino, men likväl icke igenkännt honom i den vanställda skepnad, i hvilken han ditförts. När denne såg honom åter frisk och färdig, märkte han strax, hvem det var, började skratta för sig sjelf och sade: "Nå, den skall hin ta! Hvem, som såg honom komma, skulle icke trott, att han verkligen var alldeles lytt och lam?" Dessa ord hörde några Trevisanare och frågade strax: "Huru, var han icke krympling?" "Nej gudbevars!" sade Florentinaren; "han har alltid varit så rak och rät som någon af oss; men, som I sjelfve haft tillfälle att se, förstår han sig bättre än någon annan på sådant narrspel att förställa sig, hur som helst." Då Trevisanarne hört detta, behöfdes intet vidare. De trängde sig med våld fram och ropade högljudt: "Hållen fast denne förrädare, som bespottar Gud och helgonen och utan att vara lam kommit hit som sådan för att håna oss och vårt helgon!" Med dessa ord fingo de fatt i honom, drogo honom ned från det ställe, der han legat, lufvade honom, sleto kläderna af kroppen på honom och begynte att slå honom med knytnäfvarne och trampa honom med fötterna; och ingen ansåg sig vara karl, som icke hjelpte till. Martellino skrek: "Hjelp för Guds skull!" och värjde sig så godt, han kunde; men det halp icke: hopen kom honom i allt större antal på lifvet. Då Marchese och Stecchi sågo detta, begrepo de nog, hur illa saken stod, men vågade af fruktan för sig sjelfva icke bistå honom, utan fordrade liksom de andra högljudt hans död, ehuru de i tysthet tänkte på medel att draga honom undan folkets händer, hvilket, utan den utväg, Marchese hastigt tog, säkert skulle bragt honom om lifvet. Då nämnligen hela skaran af stadens