vände till och med om sin häst och satte af i sporrsträck samt stadnade icke förr, än han anlände ända till Castel Guiglielmo, der han utan att bekymra sig om något annat, då det redan var sent, helt lugnt tog in. Rinaldo som imellertid blifvit qvar barfota och i skjortan och vid den stora kölden och ett ihållande snögande icke visste, hvad han skulle taga sig före, började, då qvällen redan var inne, och han darrade och skakade tänderna, att se sig omkring efter en tillflyktsort, der han kunde tillbringa natten utan att frysa till döds. Men, då kriget kort förut härjat dessa nejder, och allt förbränts, fann han ingen sådan och sprang derföre, drifven af kölden, i fullt lopp till Castel Guiglielmo, der han, i fall han blott kunde komma in, genom Guds nåd hoppades finna hjelp, ehuru han icke visste, om hans tjenare flytt dit eller annanstädes. Mörka natten öfverraskade honom likväl redan omkring en miglio från köpingen, så att, när han ditkom, voro portarne stängda, och vindbryggorna uppdragna. Tröstlös och bedröfvad deröfver, såg han sig gråtande om efter någon plats, der han åtminstone kunde sätta sig ned utan att få snö på sig; och lyckligtvis fick han sigte på ett hus, som var något utbygdt öfver köpingens murar, hvarföre han hastigt beslöt, att under detta utsprång afvakta dagen. Der fann han en dörr, på hvars tröskel, ehuru stängd, han satte sig ned på litet gammal halm, som han samlat i grannskapet, under bitter klagan mot den helige Julianus, emedan han mente, att denne illa motsvarade det förtroende, han satte till honom. Men den helige Julianus hade icke förgätit honom, utan beredde honom snart ett godt härberge. I denna