köping bodde nämnligen en ung enka af så skön gestalt, som hvilken annan som helst, den markgrefve Azzo älskade som sitt lif och för sitt nöje här underhöll. Denna dame bebodde just det hus, under hvars utbyggnad Rinaldo nedsatt sig. Nu hade händelsevis markgrefven föregående dagen kommit dit i afsigt att om natten sofva hos henne och till aftonen hos henne i tysthet låtit bereda ett bad och en ypperlig måltid. Då imellertid allt var färdigt, och damen blott väntade på markgrefvens ankomst, anlände en tjenare för porten och bragte honom underrättelser, med anledning af hvilka han strax måste rida bort. Han lät derföre tillsäga sin älskarinna, att hon ej skulle vänta honom, och for hastigt sin väg. Hon var likväl temligen illa tillfreds härmed, men beslöt sig ändtligen, då hon icke visste, hvad hon skulle göra, att sjelf stiga i det för Markgrefven tillredda badet, derpå spisa och sedan gå till sängs. Hon hade också verkligen redan gjort det första. Men badet var helt nära till den dörr, mot hvilken den arme Rinaldo utanför ringmuren lutat sig, och således kunde damen derifrån ganska väl höra hans gråt och skälfvande, och hur han skakade tänderna som en stork. Hon ropade derföre sin tjenarinna och sade till henne: "Gå upp och se efter, hvem som är utom muren på tröskeln till vår dörr, och hvad han der gör." Flickan gick och såg vid det sken, snön spridde, Rinaldo, barfota och i skjortan, sitta nedanför, som redan är nämndt, darrande i hela kroppen. På tillfrågan, hvem han var, svarade han under så starka skälfningar, att han knappt kunde få fram orden, och tillade så kort, han kunde, hur och hvarför han kommit dit, samt bad henne sedan