på det bevekligaste, att hon, om möjligt, ej måtte låta honom under natten omkomma der af köld. Hans ord väckte flickans medlidande, och hon återvände till sin fru och berättade henne alltsammans. Äfven denna kände medömkan, och, då hon ihogkom, att hon hade nyckeln till dörren, som någon gång tjenade att hemligen insläppa markgrefven, sade hon: "Gå och öppna sakta för honom! Aftonmåltiden är ju deruppe, och den kunna vi bada ensamma icke förtära; plats nog att härbergera honom ha vi också." Tjenarinnan berömde mycket sin frus menskliga tänkesätt, gick och öppnade och förde honom in till enkan. Då denna såg, att han var nästan stel af köld, sade hon till honom: "Gode man, stig strax i detta bad, som ännu är varmt." Rinaldo lät ej säga sig detta två gånger och kände sig genom badets värme så stärkt, att han trodde sig ha återvändt från död till lif. Imellertid lät damen lägga i ordning för honom de kläder, hennes man kort före sin död burit, och, när han tog dem på sig, passade de honom, som de varit gjorda for honom. Medan han nu väntade på, hvad damen skulle befalla honom, tackade han Gud och den helige Julianus, för det att de frälst honom från en slem natt, som han befarat, och fört honom till ett så godt nattqvarter, som detta syntes vara. Sedan damen hvilat sig en stund, gick hon till en sal, der, hon låtit göra upp en stor brasa, och frågade, hur det stod till med den främmande. "Min fru," svarade tjenarinnan, "han har nu klädt sig och är en vacker karl och, som det tyckes, ganska höfvisk och väluppfostrad." "Gå då," gentog damen, "kalla honom och säg åt honom att komma och värma sig vid elden; och