som ville hafva betalning, och måste, då deras egendomar icke räckte till att betäcka skulderna, för återstoden qvarstadna der. Deras hustrur och små barn sökte sitt uppehälle dels i byarne, dels här och der i mycket torftiga omständigheter, utan att för hela framtiden kunna vänta något annat än nöd och elände. Alessandro hade imellertid i England flera år förgäfves väntat på fred; men, då han ännu icke märkte någon utsigt dertill, och hans vistande der tycktes honom ej mindre lifsfarliga än onyttigt, beslöt han att återvända till Italien och begaf sig alldeles ensam på väg. Då inträffade det, att, just på samma gång som han, en hvitklädd abbot afreste från Brüssel, ledsagad af många munkar och med en talrik tjenarskara och stor tross framför sig. Efter honom redo två äldre adelsmän af med konungen beslägtad ätt, till hvilka såsom bekanta Alessandro sällade sig, och af hvilka han med nöje mottogs. Under fortsatt ridt frågade Alessandro dem sakta, hvilka de munkar voro, som redo förut med så många tjenare, och hvart de färdades. "Den, som rider först," svarade den ene af de båda adelsmännen, "är en ung slägting till oss, som nyligen blifvit vald till abbot i ett af Englands största stift. Men, emedan han är yngre, än lagarne tillstädja innehafvare af denna värdighet, resa vi nu med honom till Rom för att hos den helige fadren anhålla, att han må dispensera honom för hans otillräckliga ålder och derpå stadfästa honom i hans värdighet; dock bör detta ännu icke omtalas." Under färden red den unge abboten än framför, än efter sina tjenare, som vi dagligen se store herrar göra under resor, och