sålunda blef han också en gång varse Alessandro, som händelsevis kommit i hans närhet. Alessandro var en ung man, skön till gestalt och anlete samt så höfvisk och angenäm i sitt sätt, som man någonsin kan vara. Han behagade också abboten i första ögonblicket på så förvånande satt, som icke något annat tillförene gjort; han kallade honom till sig, begynte behagligt samtala och frågade honom, hvem han var, hvarifrån han kom, och hvart han reste. Alessandro besvarade öppenhjertigt alla hans frågor och erbjöd sig, så ringa han än förmådde, till hvarje tjenst. När abboten hörde hans förståndiga och vackra svar, när han nogare betraktade Alessandros fina seder och öfvervägde inom sig sjelf, att denne, oaktadt sitt låga hvarf, likväl var adelsman, blef hans välbehag till honom allt varmare. Uppfylld af medlidande med hans motgångar, uppmuntrade han honom förtroligt och tillsade honom att vara vid godt mod; ty, vore han blott en redlig man, skulle Gud för visso uppsätta honom på samma ställe, hvarifrån lyckan nedstött honom, och än högre. För öfrigt bad han honom, då hans resa gick till Toscana, och han sjelf färdades samma väg, att han ville göra honom sällskap. Alessandro tackade honom för hans vänliga uppmuntran och förklarade sig redo till allt, hvad han kunde befalla honom. Upprörd i sitt inre af nya känslor, dem åsynen af Alessandro väckt hos honom, fortsatte abboten sin resa; och efter några dagars förlopp anlände sällskapet till en by, som var temligen sparsamt försedd med härbergen. Men, då abboten ville taga in just här, lät Alessandro honom stiga af i en värds hus, med hvilken