han var ganska bekant, och sörjde derför, att åt honom gjordes i ordning en kammare, hvilken bland alla i huset var den minst obeqvämt belägna. Alessandro hade nämnligen blifvit ett slags hofmästare hos abboten, och, såsom den der förstod att finna sig, inqvarterade han, så godt sig göra lät, hans följe i närbelägna hus. Då nu abboten ätit afton, och det redan blifvit så sent på natten, att alla lagt sig, frågade Alessandro värden, hvar han sjelf kunde få sofva. "Det vet jag verkligen icke," sade denne; "du ser, att alla rum äro upptagna, och kan sjelf öfvertyga dig om, att jag och mitt folk måste sofva på bänkarne. Dock finnas i abbotens gemak några kornlårar; dit kunde jag föra dig och lägga en bädd derpå, och, om du låter dig nöja, kunde du tillbringa natten der, så godt sig göra låter." Alessandro genmälde: "Huru skall jag kunna gå in i abbotens kammare, som du vet är så liten, att ingen af hans munkar fördenskull kunnat sofva der? Hade jag märkt det, innan förhängena drogos till, skulle jag låtit ett par munkar sofva på kornkistorna och sjelf lagt mig, der de nu äro." Derpå sade värden: "Men det är nu en gång så, och du finner der, om du vill, det bästa läger i verlden. Abboten sofver, och förhängena äro tilldragna; jag skaffar dig i all tysthet en kudde, och du sofver der." När Alessandro såg, att saken lät sig göra utan att falla abboten besvärlig, gick han in derpå och lade sig i ordning så sakta, han kunde. Men abboten sof icke, utan brann ännu i sitt nyväckta begär och hade hört allt, hvad Alessandro och värden talat med hvarandra, och hvar den förre lagt sig. Högligen glad inom sig häröfver, sade han vid sig