aldrig en qvinna högre älskat en man. Fördenskull har jag beslutit att hellre taga dig än någon annan till man: men, vill du icke hafva mig till hustru, så lemna mig strax och återvänd till ditt sofställe." Ehuru Alessandro icke kände henne, slöt han dock, med hänseende till det sällskap, i hvilket hon reste, att hon måtte vara rik och af högt stånd, och, att hon var skön, såg han sjelf. Han svarade således utan allt för lång besinning, att, om det behagade henne, vore det honom högst önskvärdt. Derpå reste hon sig upp i bädden, gaf honom en ring i handen och lät honom trolofva sig framför en bild, som der hängde, och på hvilken vår Frälsare var afbildad. Sedan omfamnade de hvarandra och förlustade sig den öfriga delen af natten till stor inbördes förnöjelse. Då dagen grydde, och sedan de båda sins imellan aftalat sitt blifvande beteende, stod Alessandro upp, öfver måttan nöjd, och lemnade rummet, såsom han inkommit, utan att någon erfor, hvar han om natten sofvit. Derpå begaf sig abboten åter på väg med sitt följe, och efter många dagsresor anlände de slutligen till Rom. När de här hade hvilat ut sig några dagar, uppvaktade abboten med de båda adelsmännen och Alessandro utan dröjsmål påfven och begynte efter öflig vördnadsbetygelse tala sålunda: "Helige fader, er bör bättre än någon annan vara bekant, att den, som vill lefva rättskaffens och ärbart, måste, så mycket han kan, undvika hvarje anledning, som kunde förmå honom att handla annorlunda. Då jag nu är sinnad att lefva på detta sätt, har jag, för att kunna fullkomligt göra det, i hemlighet flytt från min faders, konungens af England, hof i den drägt, i hvilken ni nu ser mig, och medfört en stor del