af hans skatter. Han ville nämnligen bortgifta mig, ung, som jag är, med konungen af Skottland, en stengammal herre; men jag begaf mig på väg hit, på det ers helighet måtte förmäla mig. Också var det icke så mycket konungens af Skottland ålder, som förmådde mig till flykt, som fruktan, att jag, om jag blefve förmäld med honom, i min ungdoms svaghet kunde försynda mig mot de guddomliga lagarne och äran af min faders kungliga blod. Medan jag nu reste hit i denna afsigt, har Gud, som ensam bäst vet, hvad som göres en hvar behof, efter sin barmhertighet, som jag tror, fört mig den för ögonen, som efter Hans vilja skall vara min gemål; och det var denne unge man (dervid visade hon på Alessandro), som ni ser här vid min sida, och hvars ädla seder och hurtiga uppförande äro värdiga hvilken hög dam som helst, om än måhända hans adel måste stå efter för det kungliga blodets. Honom således har jag utkorat mig, honom önskar jag till gemål, och aldrig skall jag taga en annan, hvad än min fader eller andra må tänka derom. Derigenom är i sjelfva verket hufvudorsaken, hvarföre jag begifvit mig på färde, undanröjd; likväl har jag velat fullända min resa, dels för att besöka de heliga och vördnadsvärda ställen, af hvilka denna stad är uppfylld, och att se ers helighet sjelf, men dels äfven för att för er och följaktligen för alla öfriga menniskor uppenbara det äktenskap, som ännu blott inför Guds ansigte slutits mellan Alessandro och mig. Jag ber er derföre ödmjukt att låta det, som behagat Gud och mig, äfven vara er till nöjes, och att ni gifver oss eder välsignelse, på det vi med denna såsom en säker underpant på Dens välbehag,