tillegna sig främmande egendom, i synnerhet Turkarnes. Lyckan gynnade honom i denna handtering mer, än hon gjort det med handeln. Han fortfor att plundra och tog på omkring ett års tid så många turkiska skepp, att han fann sig hafva icke blott återvunnit så mycket, han som köpman förlorat, utan äfven betydligt ökat sin dåvarande förmögenhet. Sorgen öfver hans förra olycka hade imellertid gjort honom så försigtig, att han, för att ej råka ut för en ny, öfvertygade sig sjelf, att hvad han ägde borde räcka till för honom, utan att han behöfde trakta efter mera. Han beslöt således att återvända hem med hvad han förvärfvat; och, en gång blifven misstrogen mot handeln, ville han ej inlåta sig på att förvandla sina penningar i varor, utan rodde med samma fartyg, som förhulpit honom till hans vinst, rakt hemåt. "Redan var han anländ till Archipelagen, då en afton uppstod en häftig scirocco, som icke allenast blåste emot, utan äfven dref hafvet så högt, att Landolfo med sitt lilla fartyg icke kunde hålla sjön, utan för att skydda sig mot densamma tog sin tillflykt till en hafsvik, som bildade en liten ö, i afsigt att der afvakta bättre väder. Till samma bugt kommo snart derpå med knapp nöd två stora genuesiska lastskepp, som foro från Constantinopel och sökte undgå samma fara, som Landolfo. Då ägarne af dessa varsnade det lilla fartyget och erforo, hvem det tillhörde, beslöto de, af ryktet redan underrättade om Landolfos rikedomar och såsom af naturen penninghungriga och rofgiriga menniskor, att tillegna sig detsamma. De hade redan afskurit det vägen till flykt, och derföre landsatte de en del af sitt manskap och