skickade desse, väl beväpnade och försedde med armborst, till ett ställe, hvarifrån de kunde hindra alla på Landolfos skepp, som ej ville blifva skjutna, från att landstiga. Dels läto de båtar draga lastskeppen, dels var hafvet dem till hjelp, så att de kommo helt nära Landolfos lilla fartyg och med ringa möda och fara inom kort togo det, utan att förlora en enda man af galerslafvarne, som befunno sig derpå. Landolfo sjelf förde de på ett af sina skepp, utplundrade fullkomligt hans fartyg och sänkte det sedan, medan dess forne ägare hade blott en usel tröja qvar. Dagen derpå vände vinden sig; skeppen seglade mot vester och fortsatte under hela dagen sin resa lyckligt. Men mot aftonen uppkom en häftig storm, och hafvet gick högt, så att de båda skeppen skildes från hvarandra. Af vindens våldsamhet slungades det, på hvilket den arme Landolfo befann sig, i närheten af ön Cefalonia med största häftighet mot en klippa, så att det alldeles gick i sönder och krossades i små stycken, ej annorledes än ett glas, som kastas mot en mur. Varor af alla slag, kistor och bräden betäckte hela hafvet, och derföre sökte, som det plägar gå i dylika fall, en hvar af de stackars skeppsbrutne, som kunde simma, att få tag i något af de föremål, som händelsevis kommo i hans närhet, ehuru det var mörka natten, och hafvet hvälfde hårdt. Fastän nu den olycklige Landolfo dagen förut ofta åkallat döden och i sina tankar föredragit honom framför att återvända hem så utfattig, han var, förskräcktes han likväl, då han nu såg honom för sig, och höll sig likt de andra fast i ett bräde, i hvilket han fått tag, i det hopp, att Gud måhända skulle