hjelpa honom till räddning, om han blott ännu någon tid kunde skydda sig från att drunkna. Så höll han sig natten igenom, så godt han kunde, ridande på brädet, medan han drefs än hit än dit af vind och vågor. Då dagen ändtligen grydde, och Landolfo blickade omkring sig, såg han intet annat än moln, himmel och en kista, som till hans stora förskräckelse flera gånger kom honom så nära, att han fruktade, det hon kunde stöta mot honom och skada honom, hvarföre han också, hvar gång hon nalkades, af alla krafter, fastän dessa voro ringa, stötte henne från sig med handen. Men det oaktadt skedde, att en vindknut plötsligt utvecklade sig i luften; for ned mot hafvet och träffade kistan så våldsamt, att hon slungades mot brädet, på hvilket Landolfo satt och stötte detta och med det Landolfo djupt ned i vattnet. Då härpå denne, som fruktan lånade ny styrka, åter kom upp simmande, såg han brädet bortryckt långt från sig, så att han befarade att icke mera kunna nå det. Han vände sig således till kistan, som var honom temligen nära, lade sig med bröstet på dess lock och höll henne upprätt med armarne, så godt sig göra lät. I denna belägenhet måste han, kastad än hit och an dit af hafvet, utan mat, — ty hvarifrån skulle han kunnat få den? — men med flera klunkar, än han önskat, uthärda hela den dagen och följande natten utan att veta, hvar han befann sig, eller se något annat än haf. Ändtligen anlände han dagen derpå, genom Guds vilja eller drifven af vinden, genomblöt af vatten som en svamp och med bägge händer hårdt omfattande kistans kanter, såsom vi se folk göra, som äro nära att drunkna, till kusten af ön Korfu, der händelsevis en fattig qvinna