underrättelse om hans bostad och ändamålet med hans resa. När flickan sålunda fullkomligt lärt känna hela hans slägt och dess namn, grundade hon på denna kännedom en sinnrik list, genom hvilken hon trodde sig kunna nå sitt mål. Så snart hon hemkommit, gaf hon gumman ärenden att uträtta för hela den dagen, på det hon icke skulle kunna gå till Andreuccio, och skickade sedan en liten flicka, som hon väl undervisat till dylika tjenster, mot aftonen till det härberge, der Andreuccio tagit in. Den lilla fann honom händelsevis, stående ensam vid porten, och frågade honom efter honom sjelf. När han svarade henne, att det var han, tog hon honom afsides och sade: "Min herre, en ädelboren dame här i staden önskade, om det behagade er, gerna tala med er." Andreuccio mönstrade sig en stund vid dessa ord, och, då han ansåg sig for en vacker gosse, förmodade han, att damen var förälskad i honom, som om det då för tiden ej funnits någon annan vacker ung man än han i Neapel. Han svarade således genast, att han vore färdig, och frågade blott, hvar och när damen ville tala med honom. "Herre," svarade den lilla, "om ni behagar komma strax, så väntar hon er i sin boning." Andreuccio genmälde då, utan att nämna ett ord härom i härberget: "Gå förut! Jag följer dig." På detta vis förde den lilla honom till flickans hus, som låg vid en gata, kallad Mörka Hålet, hvars grad af anständighet redan sjelfva namnet antyder. Men Andreuccio, som ej visste eller anade något derom, inträdde, föregången af den lilla, frimodigt i huset i den tron, att han gick på ett fullkomligt ärbart ställe och till en älskvärd dame. Då den lilla tillropat sin fru: "Här