kommer Andreuccio!" trädde denna, medan han gick upp, ut på trappans öfra ända. Hon var ännu temligen ung, stor och välväxt, skön till anlete och derjemnte förnämt klädd och smyckad. Då Andreuccio nalkades henne, gick hon honom tre steg till mötes med öppna armar, slog dem kring hans hals och dröjde, liksom kufvad af öfverflödande ömhet, någon stund i denna ställning utan att säga ett ord. Derpå kysste hon gråtande hans panna och sade med rörd stämma: "O min Andreuccio, var mig välkommen!" Denne förundrade sig öfver så kärliga smekningar och sade helt förbluffad: "Min fru, jag gläder mig åt er bekantskap." Men hon tog honom derpå vid handen och förde honom upp i sin sal, hvarifrån hon, utan att tala något, gick med honom in i sitt gemak, som doftade härligt af rosor, orangeblommor och andra vällukter. Här såg Andreuccio en säng med vackra förhängen, många kläder, hvilka efter landets bruk suto på hängare, och andra sköna och dyrbara husgeråd i mängd, för hvilken orsaks skull han som nykomling trodde sig icke böra tvifla på, att hon ju vore en ganska förnäm dame. Sedan de satt sig på en kista nedanför hennes säng, började hon tala till honom sålunda: "Andreuccio, jag är helt öfvertygad om, att du, som icke känner mig och kanske aldrig hört talas om mig, mycket förvånas både öfver de smekningar, med hvilka jag mottager dig, och äfven öfver mina tårar; men ännu mera lär du förundra dig öfver det, som du nu skall få höra, att jag nämnligen är din syster. Men jag säger dig, att, sedan Gud visat mig den stora nåden, att jag före min död fått se en af mina bröder, — och huru varmt önskade jag icke att se