eder alla! — lemnar jag nöjd lifvet, det må ske när som helst. Men måhända har du aldrig hört något om detta; derföre vill jag underrätta dig derom. Pietro, din och min fader, lefde, som jag förmodar du fått veta, länge i Palermo och blef och är der mycket älskad af alla, som kännt honom, för sin godhet och älskvärdhet. Men bland alla andra, som voro honom tillgifna, älskade honom min moder, som är en ädelboren dame och då var enka, mest och blef, utan att akta sin faders och sina bröders vrede eller sin egen ära, så förtrolig med honom, att jag, som du nu ser inför dig, föddes till verlden. Men, då snart omständigheter inträffade, för hvilkas skull Pietro reste från Palermo och återvände till Perugia, qvarlemnade han mig som ett litet barn med min moder och har sedan dess, så mycket jag vet, icke erinrat sig hvarken henne eller mig. Vore han icke min far, skulle jag på det allvarligaste tadla honom härför, när jag, utan att tala om den kärlek, han bort hysa för mig som sin dotter, hvilken ej blifvit honom född af någon tjenstepiga eller ringa qvinna, blott betänker den otacksamhet, han visade mot min moder, som, endast bevekt af trognaste kärlek, och till och med utan att veta, hvem han var, anförtrodde sig sjelf och allt, hvad henne tillhörde, i hans händer. Dock, hvad hjelper det? Begångna fel, i synnerhet när lång tid förflutit efter dem, äro mycket lättare att tadla än bättra. Nog af, det tillgick så. Han lemnade mig qvar i Palermo som ett litet barn, och der uppväxte jag sedan nästan till min nuvarande ålder, tills min moder, som var en rik dame, förmälde mig med en Girgentinare, en god man af adelig slägt, som efter min och min moders önskan flyttade till Palermo. Men, emedan min