af natten var förbi, lemnade hon Andreuccio qvar i sitt gemak med en liten gosse, som skulle visa honom, hvad han kunde behöfva, och gick med sina tjenarinnor in i ett annat. Hettan var ännu ganska stor, hvarföre Andreuccio, så snart han såg sig allena, afkastade sig kläderna, afdrog benkläderna och lade dem bredvid hufvudgärden. Men, då naturens kraf tvang honom att befria sig från magens öfverflödiga börda, frågade han gossen, hvar han kunde göra det; denne visade honom en dörr i ett af kammarens hörn och sade: "Gå blott dit!" Andreuccio gick in utan betänkande, men satte olyckligtvis foten på ett bräde, som lossnat från bjelken på andra sidan, och föll strax ned med det. Men Gud var honom så nådig, att han, ehuru han föll något högt ifrån, likväl icke skadade sig i fallet, fastän han alldeles besudlades af den smuts, som uppfyllde detta ställe. Men, på det I mån bättre förstå både det, som sagts, och hvad som följer, vill jag närmare beskrifva, huru stället var beskaffadt. Några bräden voro i en smal gång, sådan som vi ofta finna mellan tvä hus, spikade på tvenne bjelkar, dem man fastgjort mellan husen, och på dessa bräden var sittplatsen anbragt. Med ett af dessa bräden var det nu, Andreuccio nedföll. Visserligen ropade han, förskräckt öfver sitt missöde, ur djupet af gången på gossen; men, så snart denne hört honom falla, hade han skyndat till damen och berättat henne, hvad som skett. Hon sprang strax till gemaket för att se, om Andreuccios kläder voro der; och, så snart hon funnit dessa och med dem penningpungen, som han af dårlig misstro alltid bar på sig, och sålunda nått det mål, för hvilket hon, en Palermitanska, gjort sig