till en Perugianares syster och lagt ut sina snaror, bekymrade hon sig icke vidare om honom, utan stängde genast dörren, genom hvilken han gått ut, då han föll. Andreuccio begynte imellertid, då gossen icke svarade honom, att ropa allt starkare; men det hjelpte ej. Nu först började han draga misstankar och märkte allt för sent bedrägeriet. Han klättrade derföre öfver den lilla mur, som skilde den smala gången från gatan, gick till porten af huset, som han rätt väl kände igen, bultade och skakade derpå och ropade länge; men allt förgäfves. Nu insåg han klart sitt missöde, grät och sade: "Ve mig arme! Inom huru kort tid har jag icke förlorat en syster och femhundra floriner!" På detta sätt talade han ännu mera och begynte derpå ånyo att bulta på porten och skrika, samt höll så länge på med detta oväsen, att många af de närmaste grannarne vaknade och, då de ej kunde uthärda det, stego upp. Imellertid kom en af flickans tjenstepigor, till utseendet mycket sömnig, till fönstret och sade argt: "Hvem klappar på dernere?" "Känner du då icke igen mig?" sade Andreuccio. "Jag är ju Andreuccio, fru Fiordalisos broder." Men hon svarade: "Gode man, om du druckit för mycket, så gå och sof och kom igen i morgon bittida. Jag vet icke, hvad du talar om för en Andreuccio, eller hvad annat dumt du pratar. Gå nu i Herrans frid och var så god och låt oss sofva!" "Huru?" sade Andreuccio. "Du vet icke hvarom jag talar? Nå, om det är på det viset med den sicilianska slägtskapen, att den glöms på så kort tid, så gif mig åtminstone tillbaka mina kläder, som jag lemnat qvar deruppe, så skall jag gerna gå." Till svar skrattade pigan honom nära på midt upp i ansigtet och sade: