"Gode man, jag tror, du talar i sömnen"; och att säga dessa ord, vända sig om och slå igen fönstret var för henne ett ögonblicks verk. När nu Andreuccio ej mera kunde betvifla sin förlust, harmades han så mycket, att hans vrede nästan stegrades till raseri, och han beslöt att med våld återtaga, hvad han icke kunde erhålla i godo. Derföre fattade han en stor sten och begynte ånyo med långt häftigare slag än förra gången bulta på porten. Af denna anledning kommo flere af grannarne, som redan förut vaknat och stigit upp, i den tron, att han vore en ohöflig menniska, som ville med lögnaktiga ord förtreta det stackars fruntimret, och uppbragta öfver det ihållande bultandet, till sina fönster och skreko, ej annorlunda än alla hundar på en gata skälla på en främmande hund: "Det är riktigt oanständigt att vid denna tid med sådant dumt prat störa de stackars qvinnorna i deras eget hus. Gå derföre med Gud, gode man, och var så god och låt oss sofva i ro; och, om du har något att tala med henne, så kom igen i morgon, men tråka icke ut oss nu i natt." Dessa ord torde det varit, hvilka gjorde en "den stackars qvinnans" kopplare, som var inne i huset, utan att Andreuccio förut sett honom, dristig nog att gå till fönstret och med grof, vild och vredgad röst ropa: "Hvem är der?" När Andreuccio vid detta rop blickade upp, tyckte han, så litet han också i mörkret kunde urskilja, sig märka en stor och grof hedersman med ett tofvigt svart skägg, hvilken gäspade och gnuggade sig i ögonen, som om han stigit upp ur sängen från sin djupa sömn. Derföre svarade han honom ej utan fruktan: "Jag är bror till damen, som bor härinne." Men den andre väntade ej,