tills Andreuccio slutat sitt svar, utan ropade ännu argare än förut: "Jag vet icke, hvad som hindrar mig från att kemma ned och genomprygla dig, så länge du ännu kan röra dig, din försmädliga, fulla åsna; ty det måste du vara, efter du icke låter oss sofva i natt"; och härmed vände han sig om och slog igen fönstret. Några af grannarne, som visste bättre besked om mannen, sade nu helt vänligt till Andreuccio: "För Guds skull, gode man, gå i Herrans namn, om du icke vill bli mördad här! Det är ditt bästa råd." Förskräcktes Andreuccio först öfver mannens röst och åsyn, så ökades nu hans rädsla än mer af dessa menniskors tilltal, hvilka tycktes honom säga detta blott af medlidande, och, ledsen, så mycket en menniska kan vara, och utom sig öfver förlusten af penningarne, gick han åt det håll, hvarifrån han, utan att veta hvart, aftonen förut följt den lilla flickan, för att åter uppsöka sitt härberge. Men, emedan den stank, som utgick från honom, var odräglig, tog han, i afsigt att gå till hafvet och der bada sig, af till venster in på en gata, som kallas Ruga Catalana. Medan han sålunda gick mot den högre belägna delen af staden, såg han på något afstånd två karlar komma emot sig med en lykta i handen. I tro, att det måhända kunde vara några af stadstjenarne eller annat illasinnadt folk, gömde han sig väl för dem i ett förfallet hus, som var i grannskapet. Men de andra följde honom in i byggnaden, liksom de uttryckligen beslutit att gå dit. Här nedlade den ene af dem allehanda jernverktyg, dem han bar på axeln, och begynte jemnte den andre bese dem, under det de talade hvarjehanda deröfver.