Medan de ännu talade, sade, den ene: "Hvad vill det säga? Jag känner den afskyvärdaste stank, jag någonsin tyckt mig röna." Med dessa ord lyfte han upp lyktan något, och då fingo de båda syn på den stackars Andreuceio och frågade helt förundrade: "Hvem är der?" Andreuccio teg; men de nalkades med ljuset intill honom och frågade, hvad han gjorde här så der nedsmutsad. Andreuccio berättade dem då allt, som händt honom; de gissade lätt, hvar det hade gått honom så, och sade sins imellan: "Detta har sannerligen skett hos Scarabone Buttafuoco." Derpå sade den ene till Andreuccio: "Gode man, om du också förlorat dina penningar, kan du likväl icke nog tacka Gud derför, att du gjorde det der fallet och icke ånyo kunde komma in i huset; ty var öfvertygad om, att, om du icke fallit, skulle du blifvit mördad, så snart du insomnat, och då hade du på en gång mist både lif och penningar. Men hvad hjelper det nu att gråta? Lika så lätt kan du taga ned stjernorna från himmelen, som få tillbaka en styfver af de der penningarne: men väl kan du blifva slagen till döds, om han får veta, att du säger någon ett ord derom." Efter dessa ord rådgjorde de med hvarandra och sade sedan till honom: "Vet du hvad? Det gör oss ondt om dig; och, vill du hjelpa oss med något, som vi just nu ämna utföra, så tro vi helt visst, att ännu mycket mera, än du nyss förlorat, lär komma på din del." Andreuccio svarade i sin förtviflan, att han vore redo härtill. Nu hade just samma dag begrafvits en ärkebiskop af Neapel, vid namn Filippo Minutolo, smyckad med dyrbara klenodier och med en rubin på fingret, som var värd öfver femhundra guldfloriner. Detta lik ville de