båda karlarne plundra och meddelade nu sin afsigt åt Andreuccio. Denne begaf sig derföre på väg med dem, ledd mera af vinstbegär än eftertanke. Medan de gingo vidare åt domkyrkan till, sade den ene, hvilken den stank, Andreuccio spridde, blef för svår: "Kunde vi icke hitta på någon utväg för honom att tvätta sig litet, hvar som helst, så att han icke mera luktade så förskräckligt?" Derpå sade den andre: "Ahjo, vi äro här nära en brunn, vid hvilken vanligtvis ett block och ett stort ämbar bruka hänga; dit kunde vi gå och tvätta honom i hast." "När de kommo till brunnen, funno de visserligen tåget; men ämbaret var borttaget. De beslöto derföre att binda honom vid tåget och släppa ned honom i brunnen; dernere skulle han tvätta sig och, när han var färdig, ruska på repet, då de åter skulle draga upp honom. Så gjorde de också; men knappt hade de släppt ned honom i brunnen, förrän händelsevis några stadsvakter, hvilka blifvit törstiga deraf, att de i den stora värmen sprungit efter någon, kommo till samma brunn för att dricka. Så snart Andreuccios nya kamrater varseblefvo desse, sprungo de strax sin väg, utan att stadsvaktens, som kommo att släcka sin törst, sett dem. Imellertid hade Andreuccio tvättat sig dernere och drog på tåget; men vakterne lade bort sina trädsköldar, vapen och rockar och började vinda upp, emedan de trodde, att det fyllda ämbaret var fästadt vid tåget. När Andreuccio var nära brunnskanten, släppte han repet och tog tag i denna med bägge händer; men vakterne förskräcktes vid åsynen häraf så mycket, att de utan att säga ett ord släppte tåget och togo till flykten, så fort de kunde. Andreuccio förstod ej, hvad detta skulle betyda; och, hade han icke hållit