sig så väl fast, skulle han säkert störtat ned i djupet och förmodligen illa skadat sig, om han ens kommit undan med lifvet. Men nu klättrade han ut och förvånades ännu mera, när han fann vapnen, då han visste, att hans kamrater ej burit dylika. I sådant tvifvel och ovisshet beslöt han, gramse på sitt öde, utan att röra något af sakerna, att lemna stället och gick sin väg, utan att veta hvart. Under vägen mötte honom imellertid hans båda stallbröder, som kommo tillbaka för att draga honom ur brunnen och nu, då de fingo honom i sigte, förundrade frågade honom, hvem som hjelpt honom upp. Andreuccio sade dem, att han icke visste det sjelf, och berättade dem ordentligt, hvad som tilldragit sig, och hvad han funnit bredvid brunnen. Deraf gissade de sakens sammanhang och berättade honom skrattande, hvarföre de flytt, och hvilka de varit, som dragit honom upp. Då det imellertid var midnatt, gingo de, utan att uppehålla sig med vidare samtal, raka vägen till stora kyrkan, öppnade helt lätt portarne, upplyfte, anlända till den ganska stora marmorminnesvården, dess lock, så tungt det än var, med sina jernstörar nog högt, för att en man skulle kunna krypa in, och understöttade det sedan. Derpå sade den ene: "Hvem skall nu gå in?" "Icke jag," genmälde den andre. "Icke heller jag," sade den förste"; men Andreuccio kan ju krypa in." "Det skall jag nog låta bli," sade denne. "Huru," sade de båda, vändande sig mot honom, "du vill icke gå dit in? Du skall in, eller också skola vi vid Gud ge dig på hufvudet med en af dessa jernstänger så mycket, att du blir liggande död." Andreuccio kröp då in af fruktan för deras hotelser;