besökt alla de heliga ställen, som äro i landet Puglia, och återvände nu till sitt hem. En dag begaf sig markgrefven, för att förskingra ledsnaden, med sin gemål och några tjenare och hundar till det inre af ön, hvarvid Currados hundar icke långt från det ställe, der fru Beritola uppehöll sig, begynte förfölja de båda små rådjuren, som nu temligen vuxit upp och sprungo omkring för att beta. Djuren flydde, jagade af hundarne, icke annanstädes än till den håla, i hvilken Beritola var. Men hon stod upp, då hon såg de små förföljda, tog en käpp och körde bort hundarne. Derigenom kommo Currado och hans gemål, som gingo efter sina hundar, dit och förundrade sig, när de fingo se fru Beritola, som blifvit brun och mager och nästan hårbevuxen; men hon förvånades ännu mer öfver dem. Currado måste på hennes begäran kalla hundarne tillbaka; men först efter många böner kunde hon förmås att säga, hvem hon var, och hvilket lif hon der förde. Då hon fullständigt berättat dem hela sin belägenhet och de öden, som träffat henne, och äfven förkunnat dem sin grymma föresats, grät Currado, som mycket väl kännt Arrighetto Capece, af medlidande. Derpå sökte han länge öfvertala henne att afstå från ett så hårdt beslut och erbjöd sig att återföra henne till hennes hemort eller upptaga henne hos sig och hedra henne som en syster, och det så länge, till dess Gud sände henne ett gynnsammare öde. Då damen icke gaf efter för dessa anbud, lemnade Currado henne allena med sin fru och tillsade henne att låta hemta mat och bekläda främlingen, som var alldeles trasig, med någon af sina drägter samt för öfrigt på allt sätt söka förmå henne att följa med dem.