Den ädla damen grät, när hon såg sig allena med fru Beritola, i början länge med henne öfver hennes olycksöden; sedan lät hon hemta kläder och mat, men kunde blott med största möda i verlden förmå henne att mottaga de förra och njuta den senare. Ändtligen bevekte hon efter många böner fru Beritola, som försäkrade sig aldrig vilja resa till något ställe, der hon vore känd, att följa med sig till Lunigiana jemnte de båda rådjursungarne och deras mor, som imellertid återkommit och till damens ej ringa förvåning glädtigt smekte henne. Så snart det åter blifvit godt väder, gick fru Beritola ombord med Currado och hans gemål, och med dem inskeppades äfven rådjuret och hennes ungar, efter hvilka fru Beritola, hvars namn de öfriga icke kände, benämndes Cavriuola. Med gynnsam vind seglade de hastigt till mynningen af Magra, der de gingo i land, och hvarifrån de begåfvo sig till Currados slott. Här lefde sedan fru Beritola i enkedrägt som en tjenarinna hos Currados fru, ärbar, ödmjuk och lydig, och älskade alltjemnt sina rådjur och sörjde för deras föda. Imellertid kommo corsarerne, som vid Ponza röfvat det skepp, på hvilket fru Beritola anländt, med alla öfriga utom henne, som de icke märkt, till Genua. Här fördelades bytet mellan galèrens ägare, och det träffade sig så, att bland mycket annat fru Beritolas amma med de båda barnen tillföll en viss herr Gasparrin d'Oria. Denne skickade amma och barn hem till sig för att bruka dem som ringa tjenare till husets göromål. Länge grät amman, öfver måttan bedröfvad öfver förlusten af sin husfru och öfver den sorgliga belägenhet, i hvilken hon med de båda barnen råkat. Men, när hon slutligen