insåg, att hennes tårar gagnade till intet, och att hon och de voro och förblefvo tjenare, lugnade hon sig, sansad och förståndig, som hon var oaktadt sin låga ställning, först, så mycket hon förmådde, och betänkte derpå, att i det tillstånd, i hvilket de båda barnen råkat, deras verkliga namn, om det blefve bekant, lätt en gång kunde vara dem ofördelaktigt. Utomdess uppgaf hon icke hoppet, att lyckan, när det än skedde, kunde vända sig, och de, om de blefve vid lif, återvinna sin forna ställning, och beslöt af dessa skäl att, tills lägligt tillfälle yppade sig, för ingen upptäcka, hvilka de voro. Hon sade således för alla, af hvilka hon tillfrågades härom, att det var hennes barn, och kallade den äldre icke Giusfredi, utan Giannotto från Procida, men trodde den yngres namn icke behöfva förändras. Vidare gjorde hon Giusfredi med största flit begripligt, hvarföre hon utbytt hans namn, och för hvilka faror han kunde utsättas, om han blefve igenkänd, och nöjde sig ej med att säga honom detta en gång, utan inpräglade samma undervisning ofta och på mångfaldigt sätt hos honom. Gossen, som var uppmärksam och förståndig, följde noga den kloka ammans lärdom. Så lefde de båda barnen, illa klädda och ännu sämre skodda, med sin amma flera år tåligt i herr Gasparrinos hus, der de användes till de lägsta göromål. När imellertid Giannotto blifvit sexton år gammal och visade ädlare tänkesätt, än som anstodo en tjenare, lemnade han, ledsen vid sin låga och drängaktiga ställning, herr Gasparrinos tjenst och inskeppade sig på en galère, som skulle färdas till Alexandria. Så besökte han flera länder, men vann icke något dermed. Tre