eller fyra år förgingo imellertid, sedan han lemnat herr Gasparrino, och han uppväxte till en ståtlig och vacker ung man; äfven erfor han, att hans fader, som han ansett för död, ännu lefde, men hållen i ganska hårdt fängelse af konung Carl. Då ankom han ändtligen på sina irrfärder, nästan misströstande om sin lycka, till Lunigiana och gaf sig händelsevis i tjenst just hos Currado Malespina, der han genom sin skicklighet och sitt goda uppförande förvärfvade sig dennes ynnest. Fastän han nu några gånger fick se sin moder, som tjente hos Currados husfru, igenkände likväl hvarken hon honom, eller han någonsin henne, så mycket hade åldern förändrat den ene och den andre i jemnförelse med deras utseende på den tid, de sett hvarandra senast. Medan Giannotto sålunda var i Currados tjenst, begaf sig, att en dennes dotter, vid namn Spina, som genom sin mans, en viss Niccolò da Grignanos, död blifvit enka, återvände hem till sin fader. Hon var ganska skön och älskvärd och derjemnte så ung, att hon icke räknade mycket öfver sexton år; hvarföre så väl hon kastade sina ögon på Giannotto, som han på henne, och båda på det varmaste förälskade sig i hvarandra. Denna kärlek förblef icke länge otillfredsställd, och bådas förtroliga umgänge varade flera månader, innan någon märkte något derom. De älskande blefvo derigenom allt för säkra och betedde sig mindre försigtigt, än som höfves för dylika angelägenheter. Sålunda aflägsnade sig en dag den unga enkan med Giannotto, medan man gick att lustvandra i en skön och tätt sammanvuxen lund, långt från det öfriga sällskapet, och, när de trodde sig hafva tillräckligt skyndat före de andra, nedsatte de sig på