längre fastor, an dem kärt varit, kan hvar och en föreställa sig. Medan Giannotto och Spina förlefde så sorgliga dagar, och redan ett år förflutit, utan att Currado tänkt på dem, tilldrog sig, att konung Peter af Arragonien genom hemligt förstånd med herr Gian af Procida uppviglade ön Sicilien och ryckte henne undan konung Carl, hvaröfver Currado, såsom ghibellin, högligen gladdes. Då äfven Giannotto erfor detta af en af de män, som bevakade honom, suckade han djupt och sade: "Ve mig, arme! Fjorton år hafva förflutit, under hvilka jag hjelplös irrat kring i verlden och icke väntat på något annat än detta; och just nu, när det inträffat, måste jag sitta i ett fängelse, hvarur jag icke kan hoppas komma före min död." "Huru?" sade fångvaktaren. "Hvad angår väl dig det, som dessa höga konungar företaga? Hvad skulle du då göra på Sicilien?" Giannotto genmälde: "Det är, som ville mitt hjerta sprängas, när jag tänker uppå, hvad min fader fordom hade att säga der; ty, så liten jag än var, då jag måste fly derifrån, ihogkommer jag likväl, att han på konung Manfreds tid hade att befalla öfver hela ön." "Och hvem var då din fader?" fortfor fångvaktaren. "Min fader," sade Giannotto, "kan jag nu tryggt upptäcka, då den fara, i hvilken jag fruktade att råka, om jag uppenbarade honom, nu derförutan träffat mig. Han kallades och kallas, om han ännu är i lifvet, Arrighetto Capece, och jag heter icke Giannotto, utan Giusfredi, och tviflar ingalunda på, att, om jag kunde komma ut härifrån tillbaka till Sicilien, skulle jag der intaga ett af de högsta äreställena."