Den ärlige mannen inlät sig icke i något vidare ordande, utan berättade, så snart han fick tillfälle dertill, hela samtalet för Currado. Denne låtsade visserligen för fångvaktaren, som om berättelsen var honom likgiltig, men gick strax till fru Beritola och sporde henne vänligt, om hon med Arrighetto haft en son med namnet Giusfredi. Under tårar svarade damen, att, om den äldre af hennes båda söner ännu vore vid lif, hette han så och kunde nu vara omkring tjugutvå år gammal. Då Currado förnam detta, menade han, att den fångne verkligen var just denne, och det föll honom i sinnet, att han, i fall det förhölle sig så, på samma gång kunde göra ett stort barmhertighetsverk och äfven utplåna sin och sin dotters vanära, om han gåfve henne honom till hustru. Derföre lät han i hemlighet kalla Giannotto till sig och tillfrågade honom noga om hela hans förflutna lefnad; och, då han äfven härvid fann många tydliga bevis, att denne verkligen var Giusfredi, Arrighetto Capeces son, sade han till honom: "Giannotto, du vet, hvilken svår förolämpning du tillfogat mig i min egen dotters person, medan det varit din pligt, som en tjenare, den jag behandlade väl och vänligt, att alltid upprätthålla och befordra min ära och äran hos allt, hvad mig tillhör. För visso skulle det varit månge, hvilka, om du gjort dem, hvad du gjorde mig, låtit dig omkomma en neslig död; men min medlidsamhet tillät det icke. Men, emedan du nu verkligen, som du säger mig, är en adelig faders och moders son, är jag, om du sjelf vill det, sinnad att göra ett slut på dina lidanden, befria dig ur eländet af den fångenskap, i hvilken du lefver, och vederbörligen återställa