förbunden, än nu är fallet med mig, måste jag vara ännu mera tacksam mot er, emedan ni återskänkte mig, hvad jag har kärare än mig sjelf; och, om ni gåfve mig honom så tillbaka, som ni sade, skulle ni i någon mån hos mig återkalla det längesedan försvunna hoppet." Och, då hon sagt detta, tystnade hon under tårar. Då frågade Currado sin fru: "Hvad skulle då du mena, hustru, om jag skänkte dig en sådan svärson?" "Mig," svarade hans fru, "skulle icke blott en af dem, som äro adelige män, utan äfven en af lägsta härkomst behaga, så snart det vore er vilja." "Nåväl," sade Currado, "jag hoppas då kunna göra er den glädjen om några dagar." Då Currado fann de unga tu efter någon tid hafva återvunnit sitt förra utseende, lät han dem anlägga dyrbara kläder och sporde Giusfredi: "Skulle det väl ytterligare kunna öka din glädje, om du såge din moder här?" "Det tyckes mig otroligt," svarade Giusfredi, "att bedröfvelsen öfver hennes olyckshändelser lemnat henne vid lif; men, om det likväl vore så, skulle det vara mig högligen kärt, emedan jag genom hennes råd hoppades till stor del kunna återvinna min höga ställning på Sicilien." Derpå lät Currado inkalla de båda damerna, och dessa betygade den nyförlofvade unga enkan sin innerliga glädje, utan att likväl kunna för sig förklara, hvad som ingifvit Currado en sådan mildhet, att han förenat henne med Giannotto. Fru Beritola betraktade imellertid, till följe af Currados förra ord, hastigt ynglingen, och en hemlig kraft väckte hos henne minnet af sonens drag som barn, så att hon igenkände honom och utan att afbida vidare förklaring föll honom om halsen med öppna armar samt i öfvermåttet af moderlig ömhet och glädje