hon sig så mycket, som hennes krafter tilläto, och såg damerna i hennes följe och de öfriga qvinnorna alla ligga på däck. Efter långt fåfängt tilltal skakade hon den ena efter den andra, men fann blott få af dem vid lif; ty de flesta hade redan dött af svåra magplågor och ångest. Häröfver förskräcktes damen ännu mer; likväl, då hon såg sig så ensam och hvarken visste eller kunde gissa, hvar hon var, uppmuntrade hon, i behof, som hon var, af snar hjelp, de vid lif varande så länge, tills de uppreste sig. Men, när äfven dessa icke kunde säga henne, hvart männen tagit vägen, och hon såg, att skeppet gått upp på stranden och var fullt af vatten, begynte hon tillika med dem att gråta bitterligen. Och redan var det nionde timmen, utan att de varseblifva någon vid stranden eller eljest i närheten, hvars medlidande och bistånd de kunnat taga i anspråk. Men vid den tiden kom en adelsman, med namnet Pericone da Visalgo, på återvägen från ett af sina gods, med flere af sina män till häst af en händelse farandes der förbi. Så snart han fick syn på skeppet, anade han strax, hvad som skett, och befallde en af tjenarne att utan dröjsmål söka bestiga vraket och sedan berätta honom, huru det förhölle sig dermed. Det lyckades tjenaren, fastän med svårighet, att efterkomma sin herres befallning, och han fann den unga damen med det fåtaliga följe, som återstod henne, helt rädd gömd under skeppets förstäf. Så snart dessa fingo se honom, anropade de honom gråtande om medlidande och sökte, då de sågo, att han förstod dem lika litet, som de honom, att genom tecken göra honom sin olycka begriplig. Tjenaren gaf akt på allt, så godt han kunde, och berättade