derpå för Pericone, hvad han sett på skeppet. Denne lät genast bringa i land fruntimren och de dyrbaraste saker, som funnos på vraket och kunde åtkommas, och begaf sig med dem till sitt slott, der han vederqvickte dem med hvila och mat. Dervid insåg han af de dyrbara sakerna, att damen, som han funnit, måtte vara af rätt förnäm härkomst, och skiljde henne också snart från de öfriga på den ära, han såg dessa bevisa henne ensam. Oaktadt hennes blekhet och illamående, hvilka hafvets besvär orsakat, syntes honom äfven hennes anletsdrag af stor skönhet, hvarföre han strax fattade det beslutet att taga henne till fru, om hon icke redan vore gift, eller, om hon ej kunde blifva hans fru, vinna hennes ynnest. Pericone var en man af kraftigt utseende och stark kroppsbyggnad. Då han några dagar låtit på det bästa undfägna damen, och hon härigenom fullkomligt återhemtat sig, fann han henne ännu mycket skönare, än han förmodat; och, öfver måttan upptänd af hennes skönhet, ehuru till hans stora ledsnad hvarken hon kunde förstå honom, eller han henne, och han således icke fick veta, hvem hon var, gjorde han sig all möjlig möda att genom smekningar och inställsamma later förmå henne att utan motsträfvighet svara mot hans önskningar: men alla hans försök tjenade till intet. Hon afvisade bestämdt hans förtroligheter; dess högre uppflammade dock Pericones låga. Då den unga damen blef varse detta och under loppet af sitt vistande der i flere dagar af folkets bruk märkt, att hon var bland Christna, insåg hon väl, att hon på längden skulle antingen af kärlek eller med våld förmås att gifva efter för Pericones begär, och att således, äfven om hon kunnat göra