sig förstådd, detta vore för henne af föga vigt. Till följe häraf beslöt hon att med fast mod gå sitt vidriga öde till mötes och befallde sina följeslagarinnor, af hvilka blott tre återstodo, att icke för någon upptäcka, hvilka de voro, om icke derigenom en säker utsigt till frihet erbjöde sig. Dessutom uppmanade hon dem högligen att bevara sin kyskhet och försäkrade, att hon sjelf fast beslutit att icke tillåta någon annan än sin gemål njuta sina behag. Flickorna berömde hennes föresats och lofvade att efter förmåga lyda hennes befallning. Men Pericone upplågade dagligen mer, i samma mån han såg sig nära det älskade föremålet och ju mer all gunst nekades honom, så att han slutligen, då alla hans kärleksbetygelser förblefvo utan verkan, föresatte sig att använda list och konstgrepp, men först i yttersta nödfall skrida till våld. Nu hade han några gånger märkt, att den unga damen, som till följe af sin religions förbud var ovan vid att dricka vin, fann särdeles behag häri, och menade sig fördenskull kunna fånga henne med detta, såsom en Veneris tjenare. Han låtsade derföre, som om han icke bekymrade sig om hennes oböjlighet, och anordnade en dag en kostlig och högtidlig aftonmåltid, vid hvilken äfven damen infann sig. Bordet var på mångfaldigt sätt utrustadt; men Pericone hade gifvit den, som uppvaktade damen, befallning att åt henne iskänka sammanblandade viner, och denne utförde väl det undfångna uppdraget. Damen, som icke misstänkte något sådant, njöt, förledd af dryckens välsmaklighet, mera deraf, än som var hennes heder nyttigt. Vinet gjorde henne så glad, att hon glömde allt sitt framfarna besvär; och, när hon såg några flickor dansa, som det brukades på Majorca,