begynte hon sjelf dansa efter alexandrinska sättet. Då Pericone märkte detta, ansåg han sig nära sina önskningars mål och förlängde måltiden under fortfarande öfverflöd på mat och dryck till långt in på natten. Ändtligen aflägsnade sig gästerna, och Pericone gick ensam med damen till hennes gemak, der hon, mera hetsad af vinet, än återhållen af ärbarheten, i Pericones närvaro alldeles utan tvekan och blygsel, som om han varit ett af hennes fruntimmer, afklädde sig och lade sig till sängs. Han dröjde ej att följa henne, utan utsläckte alla ljus, lade sig skyndsamt på andra sidan bredvid henne, omfamnade henne eldigt och begynte utan vidare motstånd från hennes sida njuta kärlekens ljufvaste nöjen. Då Alatiel, som icke förr vetat, med hvilka horn männen stöta, en gång kännt detta, nästan ångrade det henne, att hon så länge gjort Pericones böner motstånd; och under den följande tiden erbjöd hon sig, utan att afbida vidare uppfordran, ofta sjelf, visserligen ej med ord, (ty med dem kunde hon ej göra sig förstådd,) men med handling, till så fröjderika nätter. Men ödet nöjde sig ännu icke med att hafva gjort henne från en konungs trolofvade till en borgherres älskarinna, utan hennes och Pericones njutningar afbrötos af en våldsammare passion. Pericone hade nämnligen en bror, vid namn Marato, som var tjugufem år gammal och skön och frisk som en ros. Denne hade, så snart han sett Alatiel, fattat största behag till henne och trott sig af hennes åtbörder märka, att han stod ganska väl hos henne. Derföre menade han, att blott den stränga uppsigt, hvilken Pericone höll öfver henne, hindrade honom från att ernå, hvad han af henne önskade, och