föll sålunda på en grym tanke, hvilken den brottsliga handlingen följde i spåret. Det hände sig nämnligen, att just vid denna tid låg för ankar i stadens hamn ett skepp, som var lastadt med varor och under ledning af två unga Genuesare, hvilka det tillhörde, skulle afsegla till Chiarenza i Romania. Redan voro seglen hissade för att kunna afresa, så snart vinden blef gynnsam. Med dessa skeppare kom Marato öfverens om, att de nästa natt skulle taga honom och den unga damen om bord. När dessa anstalter träffats, och det begynte blifva natt, begaf sig Marato, som redan öfverlagt, hvad han skulle göra, på väg med några pålitliga kamrater, hvilka han tagit till hjelp för det afsedda dådet, smög sig obemärkt in i Pericones hus, som icke kunde vänta något sådant af honom, och förborgade sig der. När en del af natten förflutit, öppnade Marato huset för sina stallbröder och förde dem in i det gemak, der Pericone och hans älskarinna sofvo. Hastigt mördade de denne i sömnen, och, då damen vaknade och började gråta, hotade de att döda henne, om hon gjorde minsta buller, och förde henne jemnte en stor del af Pericones dyrbarheter, utan att märkas af någon, skyndsamt till hafsstranden. Här gingo Marato och damen oförtöfvadt om bord, och hans medbrottslingar återvände; men skepparne hissade segel för den friska och gynnande vinden och afreste. Damen sörjde i början bittert både öfver sin första olycka och öfver denna andra; men Marato begynte så väl trösta henne med den helige Växihand, som Gud skänkt oss, att hon snart blef förtrolig med honom och glömde Pericone. Redan trodde hon sig åter vara undkommen, då ödet, liksom ännu icke nöjdt med hennes förra olyckor,