beredde henne ny bedröfvelse. De båda unga skeppsherrarne förälskade sig nämnligen i hennes, som redan ofta berättats, undersköna yttre och i hennes angenäma sätt så högligen, att de härför glömde allt annat och blott bemödade sig att tjena och behaga henne, utan att Marato skulle blifva varse orsaken härtill. Då de snart ömsesidigt märkte sin kärlek, rådslogo de härom i hemlighet och beslöto att gemensamt förvärfva föremålet för densamma som en köpmannavara eller en vinst, liksom om kärlek kunde fördraga något sådant. Men, emedan Marato noga bevakade henne och sålunda stod i vägen för deras afsigter, gingo de en dag, då fartyget seglade särdeles hastigt, enligt aftal mot honom, som stod i aktern och såg ut åt hafvet, utan att ana något ondt af dem, fattade honom plötsligt bakifrån och kastade honom i hafvet. De foro sedan mer än en miglio, förr än någon varsnade, att Marato fallit i vattnet. Men, då slutligen damen erfor detta och insåg omöjligheten af att rädda honom, begynte hon åter med bitter hjertesorg gråta och klaga. De båda älskarne skyndade strax att trösta henne och sökte, så litet hon än förstod, lugna henne med såta ord och stora löften, ehuru hon begrät mindre den förlorade mannens än sin egen olycka. När de efter långt talande gång efter annan trodde sig någorlunda hafva tröstat henne, öfverlade de med hvarandra, hvem af dem hon först skulle tillhöra. Men, då hvardera ville vara den förste, och ingen öfverenskommelse härutinnan kunde träffas mellan dem, begynte de först ordvexla och skymfa hvarandra och rusade sedan, upptända af ursinnig vrede, mot hvarann med knif i handen samt gåfvo hvarandra, utan att de öfrige, som