henne i stor ära såsom sin gemål. Genom denna behandling hemtade damen, vid jemnförelsen mellan sin nuvarande angenäma belägenhet och sina förra olyckor, nytt mod; hennes forna glädtighet vände tillbaka, och hennes blomstrande behag återvunno sådan friskhet, att man nästan icke hörde talas om något annat i hela Romania. Derigenom fick hertigen af Athen, en skön ung herre af hurtigt väsen, som var slägting och vän till fursten, lust att se henne. Till den ändan föregaf han, att han, som han också stundom plägade, ärnade besöka sin anförvandt, och reste med skönt och ärofullt följe till Chiarenza, der han mottogs med stor glädje och utmärkelse. Efter några dagar föll talet på damens skönhet, och hertigen frågade, om den verkligen vore så beundransvärd, som man berättade. Dertill svarade fursten: "Hon är ännu mycket skönare; men härom vill jag icke att mina ord, utan att dina egna ögon måtte öfvertyga dig." Hertigen uppmanade fursten att hålla detta löfte, och således gingo de tillsammans dit, der damen vistades. Hon, som på förhand fått veta, att de skulle komma, mottog dem höfviskt och med glad uppsyn; och de läto henne sitta mellan sig, ehuru de icke kunde njuta nöjet att samtala med henne, då hon förstod litet eller intet af landets språk. De kunde derföre blott betrakta henne som ett underverk, och i synnerhet hertigen, som knappt förmådde öfvertyga sig om, att hon var ett dödligt väsen. Han trodde sig blott tillfredsställa sin lust genom hennes beskådande, men bedrog sig sjelf till sin olycka, i det han härigenom oförmärkt med ögonen insög kärlekens gift och på det häftigaste förälskade sig