i damen. Men, när han sedan jemnte fursten tagit afsked af henne och fick tid att öfverlägga med sig sjelf, ansåg han denne lycklig framför alla andra, då han finge fröjda sig af en sådan skönhets fullkomliga besittning. Mångahanda tankar rörde sig inom honom; men slutligen öfverröstade hans glödande kärlek hans redlighet, och han beslöt, hvad än deraf måtte följa, att undanrycka fursten denna lycka och sjelf efter förmåga njuta den. Han trodde sig böra påskynda utförandet at denna plan och tänkte, med åsidosättande af förnuft och rättrådighet, på intet annat än bedrägeri och list. Han lät således en dag, till följe af det skändliga aftal, han träffat med en furstens förtrogne tjenare, som hette Kyriakos, i all tysthet göra alla sina hästar och sin packning i ordning till afresa. Natten derpå öppnade Kyriakos sakta för honom och en följeslagare, som båda voro beväpnade, furstens gemak, hvilken, medan damen sof, för den stora hettans skull stod alldeles naken vid ett fönster, som vette ut åt hafvet, för att något svalkas af den lätta vind, som kom från detta håll. Hertigen, hvilken på förhand underrättat sin ledsagare om, hvad han hade att göra, gick tyst genom rummet fram till fönstret och stötte en dolk i furstens länd så djupt, att den gick ut på motsatta sidan; derpå fattade han hastigt liket och störtade det ut genom öppna fönstret. Palatset var högt utbygdt emot hafvet, och fönstret, vid hvilket fursten stått, hade närmast under sig några hus, hvilka sammanstörtat genom hafsvågornas våldsamma svall och derföre sällan eller aldrig besöktes af någon. Sålunda hände, hvad hertigen också på förhand insett, att ingen varsnade eller kunde varsna fallet af furstens lik. Så snart